Torv i samförbränning med andra biobränslen
Användningen av torv sker huvudsakligen genom samförbränning med andra biobränslen. Vanliga andelar för inblandning uppgår till 10-20 %. Inblandningen ger flera fördelar. Den minskar problemen med beläggningar, agglomering och slaggning i pannorna. Samförbränning med torv ger därmed högre effekt i pannorna och högre driftsäkerhet. Användning av torv gynnar därmed en ökad användning av trädbränslen.
Anledningen till torvens positiva egenskaper ligger till del i förekomsten av svavel men även i förekomsten av andra ämnen som kisel och kalcium som reagerar med kalium i trädbränslet. Därmed höjs smältpunkten för askan i pannan och beläggningarna minskar.
Vid effekttoppar (spetslast) kan högre andel torv nyttjas för att tillgodose behovet samtidigt som man undviker att förbruka olja. Detta möjliggörs genom att torv har högre energiinnehåll än trädbränslen.
Aska från energitorv kan återföras till skogsmark tillsammans med askan från övriga biobränslen.
Torv och miljön
Torv betraktas som ett långsamt förnybart bränsle. I Sverige skördars torv enbart på marker som har låga naturvärden och som är påverkade av dränering sedan tidigare. Med påverkade menas sådan mossmark där människan tidigare har dikat för skogs-, jord- och torvbruk för att leda bort vatten.
Påverkade mossar och myrar läcker stora mängder växthusgaser just eftersom de blivit dränerade. Läckaget är större än hela den svenska transportsektorn. Istället för att låta torven läcka bort genom oxidering så kan den bland annat användas som additiv i samförbränning med exempelvis trädbränsle.
Redan i ansökningsprocessen för att öppna en torvtäkt redogörs för en plan om hur marken ska efterbehandlas. Ofta blir markerna efterbehandlade till våtmarker som gynnar den biologiska mångfalden i naturen eller odlingsbar yta för skogsproduktion. Läs mer om efterbehandling här.